Underlag/konstruktionsarbete/förarbete

Klassisk öppen konstruktion

Den traditionella öppna konstruktionen är den som använts till bundet tak sedan tidernas begynnelse.

Täckekäpparna fästs i läkten som med fördel består av granslanor där två sidor bilats bort för hand.

Denna konstruktionstyp lämnar alltid en luftspalt under stråna. Stråna tillför enbart en del isolering eftersom det blir drag under stråna – å andra sidan är draget hälsosamt ur ett fuktperspektiv – huset ”vädras”. Spännande att konstatera är att man också raderar ut vad som är ute och inne – det finns ingen tydlig gräns.

Ett problem med konstruktionen är att den lätt släpper syre till en eventuell brand. Luften kommer inifrån och sugs ut genom stråna. Om man vill brandsäkra – eller göra det mer brandbeständigt så måste syret strypas inifrån vilket inte är enkelt med denna konstruktion.

Förr i tiden band man med brännbara trådar vilket innebar att när branden kom brann även bindgarnet upp – då gled taket av och hela huset brann inte ner. Å andra sidan blockerades utgångar vilket kunde vara minst lika farligt.

I moderna hus är det vanligt med mer stängda konstruktioner eftersom man oftast har taket som ren dekoration. Man har då ofta ett innertak där stråna ligger dikt an – vilket stryper syretillförseln och ökar isoleringsförmågan (läs; man behöver inte vara lika noggrann taktäckare).

Vill man isolera kan man sätta dubbla innertak i efterhand och fylla mellanrummet med ekofiber. Den typen av rekommendationer kommer vi dock inte att göra – vi hedrar gammal byggnadskonst och tycker man skall vara försiktig med att blanda nutid och dåtid.

Allmänt

Man kan först påpeka att hela takkonstruktionen är klenare än om man tex konstruerar för tegel. Därför kan man idag se en del gårdar som förstörts eftersom man lagt på betongpannor eller annat för tungt material. Takkonstruktionen har helt enkelt gett vika efter år av tyngd.

Konstruktionen är enkel att genomskåda och därför också alldeles utmärkt. Vill man laga en del är det relativt enkelt att utföra. Hela konstruktionen är gjord för att kunna byta ut reservdelar efterhand som de slits.

Regeln är enkel; en del bort – likadan del tillbaks på samma plats.

Takstol/sparre

Takstolen består av två grövre stockar som är 6-7 tum tjocka. Vinkeln på taket brukar vara 40 grader eller mindre. Sparrarna är sammanfogade i topp med en dubb eller som man säger i andra delar av Sverige dymling (En dubb är fyrkantig i snittet medan en dymling är rund. I Skåne användes oftast en fyrkantig dubb) För att få stabilitet i takstolen sammanfogades de även med en hanbjälke en till en och en halv meter från nocken (helt beroende på höjden på taket)

Takstolarna sitter med 10 fots mellanrum dvs. ca 3 meter.

Läkt

Mellan takstolarna sitter läkt. Läkten sammanbinder dels takstolarna dels har de till uppgift att hålla stråna på plats. Läkt sitter ungefär med en fots mellanrum (centrum till centrum) dvs. ca 30 cm. Förr använde man senvuxna granslanor som läkt. Man högg slanorna på två sidor (då får man inte or i dem samt att man får en plan yta som ligger väl an mot takstolen) eller så klöv man dem – helt beroende på storleken. Ofta ser man de båda teknikerna blandade på ett och samma tak enligt devisen ”man tar vad man har”. Helst ville man slippa vassa kanter eftersom när man band med garn eller björkstråd så ville man att anliggningen mellan tråd och läkt skulle vara maximal så att tråden inte släppte spänningen efter en tid. På senare tid använder man sågade läkt vilket ger ett rakare och onaturligare utseende vilket passar bättre på moderna hus. Var på er vakt, de flesta hantverkare dömer ut era gamla granslanor som läkt och vill byta ut till sågad läkt. I de flesta fall behöver man inte byta läkt. Vi bytte ca 30 % av våra – de flesta för att det satt sågade läkt som skulle bort!

Även läkten dubbades fast i sparren. Idag används oftast spik.

Raft

Raft är det som pressar stråna fast ner mot läkten. Kallas också bindläkt eller täckekäpp. Raften bestod förr oftast av hasselkäppar, rönn eller en. Har egentligen inte så mycket med konstruktionen utan snarare läggningen av tak. Se även under Material.

Nocken

Nocken är inget konstigare än en läkt som ligger på nocken – därför kallas den ofta nockläkt.

Dalen

Dalen är egentligen inte speciellt komplicerad. Det som är viktigt är att läkten från respektive taksida möts i anslutningen – detta för att taktäckaren inte skall riskera att sy ”i luften”. Ibland ser man täckare som gör hönsatrappor i dalen, dvs. lägger korta läkt mellan de riktiga läkterna så man får en rundare övergång. Detta är lite tycke och smak men vi (med inrådan från Ingmar Melin) valde att inte använda oss av en hönsatrappa.

Man kan uppnå exakt samma resultat med en rundare dal med hjälp av bindkonst. Man lägger då lite längre strån i botten. Mer om det i senare artikel om arbetsgången.